Min släkt i Dalsland

Min morfar Edvin Göransson föddes 1871-11-23 i Tegane i Ärtemarks socken Dalsland. I unga år blev han sparkad av en häst, så illa att han blev blind på höger öga.

Morfar Edvin gifte sig lördagen den 18 oktober 1902, då 31 gammal, med Helena Bolin Sinsterud som var 24 år och gravid i 3:e månaden.

Inför stora högtider, exempelvis julen, vill tankarna gärna flyga tillbaka till den tiden som var en gång. Vi som föddes på 20-talet upplevde ju övergången från bondesamhället, där det mesta var hantverksmässigt, till industrisamhället. Många här i södra Sverige tror knappast när jag säger att jag varit med om att slagtröska säd, kastat med kastskovel osv. Man har frågat hur det var att vara barn på den tiden. Ja, när jag ser tillbaks på min barndom, tycker jag den att den var mycket ljus. En stor orsak till denna ljusa bild beror till stor del på de underbara grannar vi hade. Det är orättvist, som jag gör nu, att skriva om en av grannarna, men det skulle bli en lång serie om jag skulle berätta om alla. Vi var arrendatorer och kom flyttande till Tegane i Ärtemark. Den förste granne som dök upp och erbjöd sina tjänster var Edvin i Tegane. Han hette Edvin Göransson, men fick heta ”Grannfarn”. Edvin utövade på oss ungar en sällsam dragningskraft. Han hade i sin ungdom blivit sparkad av en häst, så att hans ena öga var förstört. Normalt hade han sin hatt på huvudet ute som inne. Någon av de första dagarna i Tegane frågade pappa, om Edvin ville visa gränserna för arrendeskogen, så att vi kunde fara ut och ta ved. Ja, sa Edvin, du kan börja ovanför Alfred i Rönningen. Sedan kan du ”rö” till Torrskogsgränsen. Som den filosof han var, hade han vissa bestämda uppfattningar. Exempelvis: Jag tror att huset hos Edvin och Helen aldrig låstes. Han sa en gång: Vill man klara sig utan stöld, så lägg ”pengepongen” mitt på bordet, för då tror främlingen att dom kommer när som helst. Det var vanligt innan mjölktransporterna till Bengtsfors mejeri ordnades med bil att mjölkkörningen vandrade från gård till gård. Nu är det så att det inte alltid är soligt väder även om det är sommar. Det hände att man kom hem efter 25 kilometers körning sur in på bara kroppen. Edvin inte bara konstaterade, att det var dåligt väder- han gjorde någonting åt det! Ja, vädret kunde han inte göra något åt förstås, fast han hade nog försökt om det funnits en chans. Men han byggde en egendomlig hytt till kärran. Framtill bestod den av en pressenning med ett titthål, där även tömmarna gick in. Hästen var en lugn och stadig kamp som kunde vägarna, åtminstone hemvägen. En regnig dag var Edvin ute med mjölkskjutsen och kom hem till sin gård. En av döttrarna kom ut och utbrast förbluffat: -Men pappa, varför hänger betslet på bogträna? -Jag tyckte väl att hästen var styvkättad i dag, svarade Edvin. Det var så på den tiden att vi gick till varandra på kvällarna, satt på soffan och pratade ända tills någon saatt”no ä dä väl allt kvällsotte”. I vårt hem var det gott om instrument, så det blev sång och musik, mest fiol. Då kunde det hända att Edvin tog med fiolen och spelade. Ibland kom Öhman han som bytte och sålde fioler. Då blev det rena orkestern. Det hände att man fick med Salomon att spela något så ”ogudaktigt” som Björneborgarnas marsch på fiol. Det var oundvikligt att vi kom in på religiösa spörsmål. Vår mamma var en ganska duktig debattör. Hon och Edvin hade sina bataljer, men de respekterade varandra och hade säkert omåttligt roligt när stridens vågor gick höga. Efter varje debatt skildes de med löfte om att gå hem och läsa på bättre! Jag talade om att det var ett gott förhållande mellan oss unga och Edvin. Det tror jag beror på att han gav oss sitt förtroende. Jag kommer ihåg en gång, jag var ganska ung då. Det var i maj, mitt i morkullejakten. När jag kom in till Edvin satt han vid köksbordet och läste. Bakom honom i hörnet stod en hagelbössa. Det kan hända att jag kastade en förälskad blick på vapnet. -Vet du nått bra morkullestö, frågade han. Ja, det visste jag naturligtvis. -Här har du skott och börsa. Ge dig iväg och visa att du kan hôlla i a. En enda gång var jag sur på honom. Ja, förresten även på pappa. Saken var den att jag lyckats med konststycket att få ihop till en krona. För den köpte jag, från en redskapsfirma i Insjön, ett fiskedrag., som vill jag minnas, kostade 70 öre och det blev med frakt 1 krona. Den här dagen var det min tur att hämta mjölkflaskorna vid ”kiosken”. Då kom Edvin och frågade om jag hade något drag. Visst fanns det ett drag. Men jag fick inte bli med ut på tjärnet, jag skulle hämta mjölken. Edvin, pappa och Petrus ( som ni väl känner) for ut och premiärkörde mitt drag. När jag kom med en mjölkflaska på båda sidor om cykelstyret och tittade ut över vattnet, såg jag tre stycken i en båt, som då och då stannade för att de skulle hala in en fisk. Då minns jag att jag tänkte: Om man dog, då skulle de allt få se !

Den sista minnesbilden jag vill ta med handlar om älgjakt. Det jagades inte älg i Tegane på den tiden, för det fanns knappast någon älg att jaga, hur otroligt det än låter i nutiden. En dag kom Edvin hem till oss. Det måste ha varit i början på 30-talet. Han sa: -Du Salomon, vill du ta med gossungarne, så går vi ner och försöker få fram den där älgen, som håller till vid Olles pôl i Söhärnässkogen. Vi bildade alltså ett jaktlag och skulle försöka. Nu hör det till saken att den där älgen vid Olles pôl hade jag hört om i flera år. Det händer än att man anser att det står en älg och lura,- nu med all rätt. Edvins uppgift i detta läge var helt enkelt övermänsklig. Han skulle vakta en sträcka från sjön ända till Frans i Rönningens garage. Någon älg blev det inte!

Jag har med dessa rader velat ge glimtar från en barndom, som var fattig på pengar men rik på gemenskap. I en omgivning, där en pojke kunde gå in i vilken stuga han ville, hasa sig upp på soffan och vara mitt i gemenskapen. Det var kvällar fyllda av sagor och historier från förr. När jag nu ser tillbaka bildar allt detta ett mönster. Tryggheten består inte i pengar. Den består bl.a i gemenskap med varandra.

Håce

En minnesvärd händelse i livet:

Morfar Edvin Göransson reste en dag 1928-1930 till Bengtsfors för att inköpa saker som behövdes i hushållet. Hela månadens ”mjölkelöning” var med, 35 kr, d.v.s han var stadd i kassa. Han hamnade i järnaffären hos ägaren Myren, som bjöd på en sup och föreslog köp av en fiol. Efter ytterligare supar gjordes affären upp, kostnaden var 35 kr, d.v.s hela mjölkelöningen. När han kom hem glad i hågen , kan man tänka sig vad mormor Helena tyckte om detta.

Fiolen är ni i min ägo, och är en av mina värdefullaste klenoder.

Källa: Morbror Anders Göransson. Tidpunkten är osäker men mellan åren 1928 – 1930.